Vitavindar

 

Namnet var bestämt sedan halva graviditen. Det fanns ett till, men det får vänta tills nästa.

Jag saknar längtan och lyckan av rus och kärlek i kroppen från den dagen graviditetstestet visade två streck. 

Hon var planerad, nästan in i minsta detalj. Eller iallafall av vad vi kunde göra något åt.

Vilken månad hon skulle födas, men framför allt att Tim skulle hinna få fast jobb. (Trygghet)

Massor av ägglossningstest köptes. Jag räknade ut, och det visade starkt på testet den dagen.

Tim’s födelsedag, 10 juli 2015. ♥

 

12 augusti vaknade jag tidigt, Tim jobbade och vi valde att kolla graviditetstestet tillsammans. 

Men jag kunde inte hålla mig, jag hade ju läst att morgonurin är bäst..

Jag skakade, kände mig livrädd och lycklig på samma gång jag smyger in på badrummet och kollar den där lilla stickan. 

Ringer Tim, inget svar.. Jag väntade inte på samtal tillbaka, jag skrev. 

Han grät av lycka. 

 

Månaderna gick, flera ultraljud gjordes. Första i vecka 9 pga min GAD. 

Hjärtat slog på, HON levde. Men jag skulle stå ut dessa ”risk veckorna fram tills v12.”

Vi betalade för 3 privatultraljud. Två rutin och ett 3-4D. Bästa jag gjort. 

 

25 kg plus stod vågen på några dagar innan bf. (Som var 17 april)

Jag tvingade läkaren att sätta igång mig 13 april, trots risk för lång igångsättning med väntan och risk för snitt..

När jag kom in kollades urin och blodprover, jag hade fått lätt havandeskap. 

– Vi hade satt igång dig ändå idag pga havandeskapsfögiftningen, sa läkaren. 

Så det kändes skönt. Om något händer hade det ändå hänt…

 

7:30 onsdag den 13 april fick vi komma in på förlossningen och vårt rum som älskade C skulle födas i.

Undersökningar efter undersökningar, in med en ballong och ungefär 3 timmar senare kom den ut. 

Shot efter shot, en ibland två doser fram tills sena natten, sen avvaktade vi. 

 

Torsdag 14 april såg precis lika dan ut. Värkarna kändes lite mera. Men inte alls obehagliga.

Vi träffade mamma som kom ner till Halmstad för att vänta in bebis med Ricky som redan var hemma i vår lägenhet och passade kattungarna. Då kom värkarna med 5-7 minuters mellanrum.

 

Fredag, sista chansen för C att komma, annars blir det snitt under kvällen eller morgondagen. 

Pirriga.. ÄNTLIGEN, idag får vi nog träffa henne. 

Två shottar (fick jag den morgonen om jag minns rätt) 

En läkare kom in och tog hål på hinnan så vattnet gick, dropp kopplades och värkarna drog igång.

Lite för kraftiga så droppet fick sänkas. Då var jag nog öppen 4cm?

Frågade bm i ren ångest hur länge detta kommer ta, och fick till svar, det vet vi inte.

Hon frågar om jag vill testa lustgas, jag tvekade men kände att benen pga värkarna började vrida sig i sängen och jag sa att jag ville testa. 

Dom går ut ur rummet så jag och Tim får ”jobba” på själva. Bara en stund senare, några minuter? 

Då ber jag om mera hjälp, ryggbedövning, vad som helst. 

Hon ringer på läkaren som kommer och lägger bedövningen mitt i alla värkarna. 

Klockan var nog efter 17 på kvällen. Alla värkar släppte på 20 minuter. 

Jag domnade från magen och ner, samt kroppen kliade som biverkning. 

Ca 18:20 ber jag Tim ringa på bm då jag känner en obehaglig känsla där nere.

Hon kommer in och jag berättar att jag vill trycka på. Eller får jag de? Det känns som att jag vill.

Hon ville undersöka, och ja visst, jag var öppen 10 cm och dags att föda barn.

Jag kollar runt i rummet och hon börjar fixa. Fram med den där ”baljan” blodet ska ner i.. Haha!!

Jag krystar på vänster sida, jag ligger på rygg, om och om igen, dom hjälper mig.

Elektråd sattes på Celine’s huvud, och jag börjar känna mig yr, vill spy. (Använde lustgas)

Dom slänger upp en spypåse och lite kommer.. Sen fortsätter krystandet.

19:30, en timme senare säger bm att nu måste du ge allt du kan trots att krafterna är slut. 

Annars måste vi göra snitt. 
Jag tog i allt jag kunde, hon kom så långt ner att Tim fick se huvudet och det var ”för sent” för snitt. Skönt.

Men ändå kommer en läkare in och lägger sig på min mage, trycker några gånger och berättar att sugklockan kiwi måste sättas, Celine’s huvud är så långt ner att detta går ”lätt”, och det hjälper mig då jag blivit trött.

Två drag? Om jag inte minns fel så var hon ute, 19:46.

Vit/lila, klibbig, liten och alldeles, alldeles perfekt. Inte ett ljud gjorde hon ifrån sig.

(Jag har alltid hört att när barn skriker kan man vara lugn) Men läkaren sa att hon mår utmärkt. Lättnad?

I nästan två timmar får vi ligga inne på förlossningsrummet med vårt lilla knyte i min famn och äta det där efterlängtade fikat. 

 

Tänk chocken, från att känna sig privat i sin egen kropp till att ligga där BE om flera undersökningar för att önska något hänt. Att få de där stora förlossningsbindorna och nättrosorna på sig. 

Kommer jag blöda så mycket efter en förlossning att jag behöver dessa? 

3 dl blod följde med när C föddes, moderkakan var fin och hel men förkalkad. 

Jag fick sys, två innre och två yttre. Inga men nu efteråt. Jag hade ALDRIG ont på toalettbesök. Inge svid.

Men blodet, efterblödningarna de 2-3 första dagarna gjorde mig chockad.

Mitt bäcken är bra idag, men då, att resa sig i sängen nyförlöst var inte en dans på rosor. 

Tim fick hjälpa mig och helst skulle sängen upp i huvudändan till sitt läge. 

 

Men det där med amningen första dagarna, inte blod, men svett och tårar. Fy sjutton.

Hur kan man utsätta sig själv för den smärtan? 
Men en vecka senare, och IDAG förstår jag. Det är det bästa jag valt. Kontakten, närheten och kärleken.

Idag har jag ammat i 6 månader. 

 

Jag längar tillbaka. Jag vill göra om, jag vill ha flera barn, jag vill föda barn.. 

Men inte just nu, nu vill vi fokusera på Celine. Älska henne ofantligt mycket och forma henne till den bästa mest älskade människa i världen. ♥

 

---

 

Jag har alla papper från förlossningen uppe i skåpet.

Tim kanske skrattar åt mig, att jag har missat HUR MYCKET SOM HELST som skulle stått i texten ovan.

Kanske är jag vimsig, vem minns allt som föder barn?

Men den kommer. HELA berättelsen kommer, om exakt hur det var.

Ett halvår har gått, men all vår tid lägger vi på C, och på oss själva, tillsammans. 

 

Du kommer får läsa om anabol***finger barnmorskan, vad mycket vi AVSKYDDE läkaren som sedan gjorde det bästa valet i våra liv. Vad sa jag egentligen till läkaren som gav mig ryggbedövningen? Var han underbar?

Hur mycket jag älskade och drack chokladen på förlossningsavdelningen.

Att natten när vi flyttade till BB så födde en annan kvinna bebis på toaletten..

Jag kommer berätta Tim’s rädsla när hjärtslagen slutade slå på skärmen.

Att jag aldrig varit så stark i hela mitt liv, hur Tim fick känna på smärta då jag krystade.

Tim spräckte ena revbenet. Och Celine föddes till en speciell låt.

Hur det kändes och känns att ha öppnat hela sitt liv för andra människor och sin sambo.

Jag kommer berätta om ALLT. Måste bara få tummen ur röven och göra de. Hehe

Tänk dig bara känslan att ligga på rummet intill bubbelbadet med en skrikande kvinna..

Och visste du att jag skrek inte alls under förlossningen? Lite stön, men hur annars tar man i för allt i världen?