Vitavindar

Hej ♥

 

Vet inte om jag skrivit om det tidigare. Men när något oväntat händer, olyckor, chockande besked, människor som får samtal och jag ser bara någon som blir tyst och fokuserar utan att berätta vad som hänt.

Eller om blod är inblandat..

Då börjar mitt hjärta slå. Jag blir yrslig, benen skakar, illamåande, ser prickar och fladder framför ögonen.

Hörseln ändras, tar in allt, men hör ändå inget. 

Jag blir stel, men ändå skulle jag kunna trilla ihop. Fokuserad men helt ur balans.

Jag reagerar starkt. Ibland får jag sätta mig, färgen i ansiktet försvinner och jag har någon nästintill svimmat någon gång. (På sjukhust dock, vid någon annans trafikolycka)

 

Minuterna går. Vi börjar göra oss redo, jag byter om, knyter ihop soppåsar, sätter på Celine pyjamas och skor.

Vi ska med Tim ut, lämna hans packning, slänga skräpet och hämta in vagnen från bilen..

 

Men när vi öppnar ytterdörren hör vi skiket högre. Och Tim regarar, går ut i gången och ner första trappen..

Det är granntanten viskar han. 

Tar Celine på armen, och sopåsarna. Smyger oss ner. Och det enda vi hör är:

”HJÄÄÄÄLP, hjääälp mig, kan någon hjäälpa mig, hjäääälp”.. Högt, och SÅ tydligt!

 

(Bådas våra tankar var att hemtjänsten är där, (hon är någon vilse kanske?, annorlunda i huvudet) 

Dom kanske gör något som hon inte vill, eller så har hon fått ryck?)

Det lät så hårt, hemskt och hon var så rädd på rösten. Men den var samtidigt så obehaglig att lyssna till.

 

Jag ber Tim ringa på hos sin pappa (som bor i samma lägenhetsport) samtidigt märker Tim att vi kan inte vänta.

Han testar öppna dörren och den är öppen. Fram på golvet till vänster ser vi att hon ligger, det enda som syns är håret, resten låg för långt in.

(Nu kom min panikänsla i korppen in) Jag tar C på armen när Tim och Tim’s pappa tar över. Jag ber dom ringa ambulans.. Och själv springer jag iväg med soporna för att få frisk luft och annat att tänka på.

Benen skakade. Jag fokuserade på att bara gå iväg, och att dom tar hand om detta.

 

Väl inne igen hade Tim ringt 112 och pratade då i telefonen. Fick svara på frågor och beskriva.

Från att hon gallskikit tills att vi öppnade dörren och hon var i chock. Stum. Inte ett ljud sa hon. 

Kollade med sina små grå dassiga ögon från sitt massfärgade svullna ansikte. 

 

Jag kände ett behag. Vad har hänt, har hon ramlat? Har något hänt uppe i huvudet? Hjärtat?

Hade hon ont? 

Tim blev iallafall tillsagd att lägga henne på sidan, och hon kravlade efter hans hand. 

Jag fick som en tår i ögat. Stackars tant. 

 

Men jag fick ändå sån panik när hon kollade på mig och Celine ute i gången. Jag ville bara där ifrån.

Men efter några minuter, 2 kanske? Kom ambulansen. Tog över, ställde frågor och vi fick gå.

Tim hade brottom. Han ville såklart inte komma sent till jobbet heller. 
Men som han sa, dagens goda gärning. Nu kan han sova gott inatt..

Med skillnad mot vad jag kommer göra. Jag vågar inte släcka lampan på toan som lyser upp..

Jag skakar fortfarande. Kommer får mardrömmar, om skiken, paniken, händelsen, ansiktet på de små ögonen.

Eller något ännu värre, fantasin kan spela ett spratt. Göra en hemsk skräckis.

 

Jag vet inte varför jag blir sån? Får en känsla av att inte velat se detta idag. Velat veta, hört.. 

Men jag är så fruktansvärt stolt och glad att Tim bara öppnade dörren..

Och det gör så ont i mig att hon säkert legat och skrikit alldeles för länge innan vi kom. 
För att vi fick känslan av att det är nog bara ett barn som bråkar, gnäller, skriker för att inte få sin vilja igenom. Du fattar säkert vad jag menar. 

 

Blä, någon komedi och sova. Kanske hämta vatten i köket. Men vågar jag mig dit?

 

---