Vitavindar

 

Dagen började som vanligt. Förutom att det är Celine’s 7 månaders dag. 

Funderar på om jag för första gången ska dra ner i tvättstugan och boka en tid med C på armen. 

(Brukar alltid tvätta och fixa när Tim är hemma. Blir så krångligt att gå ner i källaren)

Men helt ärligt kissade katten i sängen, och såklart var jag tvungen att gå ner.

Hinna tvätta rent och torktumla.. 

Funderar i köket om jag ska ta med mobilen, men nä, vad skulle hända?

Tar nycklarna ur skötväskan (Vår dörr låser sig automatiskt, och dörren till tvättstugan är låst)

Öppnar ytterdörren, innan jag hinner reagera är katten på tredje våningen. 

Panik, är dörren nere öppen? Stänger dörren, kollar runt om och lägger C på vardagsrums mattan..

Ger henne de där jäkla nycklarna (ena är röd som hon älskar) så hon ska hålla sig nöjd de få sekunderna jag skulle smita upp efter katten.

C är nöjd, jag skyndar mig, öppnar dörren och ser Chic uppe i gången. 
Stänger dörren efter mig (så inte andra katten också smiter) och vad kommer jag på när jag hör dörren klicka igen?

DÖRRFAN låser sig. Där ute står jag med en katt, utan mobil och nyckel in. 

Mitt älskade lilla barn ligger inne på golvet helt själv med fragglarna på tvn och jag tar mig inte in. 

 

I panik springer jag upp efter katten, och knackar på hos grannarna. 
Dom ber mig komma in och jag berättar att jag låste mig ute medans C ligger inne på golvet, SJÄLV!

Vi ringer hyresvärden, inget svar. Försöker leta upp andra nummer. Det är försent, alla har gått hem.

Och ett akutnummer man BORDE ringa finns inte i detta huset.

Jag ringer Tim med gråten i halsen, paniken av att berätta vad som hänt och att jag har gjort bort mig. 

 

Han berättar att han kommer, han har nyckeln i fickan. 

(Konstigt tänkte jag, C leker ju med hans) En minut senare ringer han upp. NEJ ingen nyckel i fickan som jag trodde.

Grannen försöker hjälpa mig, ringa runt.. Men ingen kan hjälpa.

Tim var på andra sidan Nissan, och var nog hemma på några minuter. 

Men redan nu har C varit själv alldeles för länge. 

Chic smyger runt i grannens lägenhet som berättar att han inte borde vara där men det är självklart okej efter omständigheterna. 

Tim kommer, jag lyssnar i brevinkastet och C börjar gallskika. Inget gnäll. Utan ville ha MIG (oss) där. NU. 

Ska vi ringa polis? Vad gör vi? Bryter upp dörren?

Men ett fönster borde vara lättare, snabbare och billigare? 

Grannen berättar att Tim’s pappa har en låg stege nere, den når balkongen utan tvekan. 

 

Jag ber Tim, SLÅ IN FÖNSTRET.. 

Utan att jag hinner blinka hör jag hur Tim börjar slå mot rutan på balkongdörren.

Grannkillen springer efter och ska hålla stegen.

Paniken blir värre, C ligger där. LIVRÄDD. Behöver MIG NU. Hur långt har hon dragit sig? 

TÄNK OM HON LIGGER FÖR NÄRA BALKONGDÖRREN?

Flera slag, jag håller för öronen, och en liten stund senare öppnar Tim ytterdörren med en otroligt ledsen bebis i famnen. 

Gråten över att ingen kommer när hon ”bad” om det, gråten som kom av rädlsan när det smäller och glas flyger in. 

ÄNTLIGEN har jag henne i mina armar. VILL ALDRIG SLÄPPA.

Förstår inte hur jag kunde varit så dum? Varför jag inte tänker ett steg längre? 

Tim går in till grannen och får ett jack i handen omplåstrat.. 

 

Egentligen gick allt bra? Men jag känner att jag inte kan smälta det. Jag SKA ALDRIG LÄMNA henne sådär. 

Men jag var ju tvungen? Tiden hon låg där själv kändes som en evighet. Det kändes som att jag svikit henne. 

Hon ska inte behöva vara rädd, ensam. 

 

Och med min jäkla GAD. Jag kommer aldrig kunna lämna lägenheten utan att stänga in katterna i ett rum innan. 

Det får ALDRIG hända igen.

Men nu fick vi lämnat en nyckel hos en av grannarna. IFALL det som inte ska hända, händer igen. 

 

 

/ Kram A♥