Vitavindar

Hej ♥

Har lite att plocka med här hemma. Vi bor på så liten yta, så lite saker här och där blir en enda röra.

Så tråkigt. Kommer liksom aldrig till ro.

Eller är det så, att alla behöver storstäda MINST en gång i veckan, dammsuga varje dag och plocka 50 gånger om dagen?

*Viskar* Vi ska kolla in nybyggda lägenheter imorgon.. Hehe

Hämtade ut klänningen igår. Kanske lite stor. Eller större än min tidigare i annan färg. Men kan funka.

Måste känna in, annars ger jag bort eller säljer den.

Den vita färgen gör klänningen så fin. Vacker. Den i beige kan jag ju använda när som utan att känna något speciellt,

Den bekvämaste klänning jag äger i alla fall. Rejäl på något vis. Och nu har jag två. 

Framsidan.

Baksidan. Detta JDL märket baktill har dock inte min andra klänning. Vilket gör denna lite mer speciell.

Detaljer.

Fredag idag. Äntligen. Lugnt, skönt. God mat, leka med Celine. Hoppas på okej väder. Komma ut mer.

(Snöade innan, blåser som sjutton nu) Vädret borde inte stoppa. Men det gör det. Sol och lite värme mår man (jag) gott av.

Pappa ringde igår. Vilken lycka. Blir så glad. Bara glad av att höra hans röst. 

Allt känns fortfarande så overkligt. Blir stum, tänker för mycket. Orkar inte tänka alls.. 

De 40 minuter han ringde gjorde mig gott. Så glad över hur han kämpar med viljan att komma tillbaka. 

Jag blir så ledsen på mig själv och ALLA andra som bara tar allt förgivet. Men ofta gör man det. 

Sedan pappa blev dålig har jag känt ångest över att jag bara går över golvet utan att tänka på att jag gör det.

För han kan inte. Min älskade pappa kan inte. Det gör så ont i mig.

Min ångest gör så jag vill gråta. Men vilken ångest han har. Hjärnan tror han kan göra som innan men så är det inte.

Träning, träning och åter träning. Jag önskar så att han blir återställd. Så gott det går.

Kommer upp på benen. Tar sig vart han vill, när han vill utan hjälp. Utan att känna sig bunden. Fast. 
Jag tror många glömmer bort (som efter detta) att både han och jag, vi runt honom fortfarande mår så ofantligt dåligt. 

Att i perioder vill man bara gråta. Stänga in sig och skrika i kudden. 

Men vi är SÅ tacksamma att ha han kvar, att han är sig själv trots sina men med arm och ben. 

Önskade jag kunde flytta ner honom. Be honom komma. Bo nära. Saknar och saknar nu ännu mer. 

Trycket över bröstet. Jag vill inte ha det. Men nu kommer jag få leva med det. Resten av mitt liv.

Och inget blir bättre när jag VET att detta inte är det sista som händer…. 

Livet tickar på, allt kan hända. Vi blir äldre. De äldre kan inte bli hur gamla som helst.

Allt går för fort. Och utan att man stannar upp och är tacksam. Visar sin tacksamhet. 

/ Kram A♥