Vitavindar

Hej ♥

Vi ringde 1177 i igår förmiddags. Vaknade under natten av att Lionell hade en hemsk andning. Och som slutade med vi fick lyfta upp han för att han skulle orka hämta tillbaka andan. Om och om igen.

Dom gissade på krup och bad oss åka till barnakuten. Närmast Karlstad. Alltså många mil bort.

Då jag själv har lite hosta från och till fick jag inte följa med Lionell in på akuten.

Han ammas och jag har liksom aldrig varit från något av barnen vid något tillfälle om de gäller sjukhusbesök, BVC eller liknande.

Men nu hade jag inget val.

Ångest och åter ångest. Jag vill trösta, krama om och finnas där.

Men jag är evigt tacksam att han har världens bästa pappa. För Tim. Han klarar allt om det behövs, detta var första gången och som tur var är han frisk. Och har föresten inte heller missat ett enda besök någonsin. Stolta.

Men nervositet var där hos både mig och Tim. Akuten utan amning. Amning ger sån tröst. Men inte idag. Stackars älskade lilla barn. Jag fick inte en chans att trösta dig på något vis.

Jävla Corona.

Men dom fixade det. Såklart. Världens bästa Tim och Lionell.

Jag och Celine satt i bilen. Vi fick ju inte gå in alls. Istället kollade vi på film. Käkade bulle och kollade på alla människor som gick in och ut från tälten på utsidan. Alla patienter som rullades runt på utsidan med andningshjälp. Alla ambulanser som kom farandes.

Det var helt sjuk. Aldrig har jag upplevt detta innan. Men det skrämmer mig. På riktigt. Som om vi lever i en annan värld.

Vill liksom åka hem till oss. Vårt hem och gå ut när detta är över.

Lionell sov hela vägen till Karlstad. Strax över en timme bort.

Busflicka. Mysigt hade vi det trots allt. Så mysigt man kan ha det i en bil utan för akuten.

Men all egentid med Celine är guldvärd just nu.

Strax över en timme senare kom Tim och Lionell tillbaka. Blodiga. Ordagrant.

Och det var ingen krupp som 1177 misstänkte.

Utan Tim fick besöka tältet ovan. Bli visad till akuten där det fanns ett rum man gick in i från utsidan där patienter med misstänkt Corona fick vara.

Ja hosta och så liten. Klart dom tar det säkra före det osäkra. Frågade ut om alla andra i familjen var sjuka. Då Corona var extremt smittsamt. Men då det bara var jag och L just nu kunde dom snart utesluta det efter lite undersökning.

Lionell har slemhosta. Tydligen har man torr vid Corona. Lionell har haft feber. Men är feberfri.. osv.

Alla var klädda precis som man ser på tv. Prover togs, näsprov togs.

Och det lutade inte åt någon Corona. Utan vi fick hostmedicin utskrivet och ska vänta på svar från näsprovet. Vilket dom misstänker är kikhosta.

Så trots vaccination skulle han kunna ha fått det ändå.

Vilket visar sig på den hemska hostan med andningsuppehåll därefter. Stackars liten.

I skrivande stund är alla vakna. Jag ligger kvar i sängen. Mår inte så bra. Sjuka barn tar verkligen kraften ur en.

Sover dåligt, oftast inget alls. Ska upp mitt i natten för att ge medicin. Tömma näsan.

Kroppen värker. Lionell äter knappt. Så nu måste jag söka eller köpa akut en bröstpump. Vilket jag har hemma. Men inte här.

Ja, brösten är nästan som efter förlossningen.

Den värsta täppan på Lionell sitter långt bak. Går inte att få bort med sug. Han nyser. Det blir helt plötsligt stopp, han tar i och sen kommer det ut.

Det gör ont i hela mig..

Nu hör jag han ledsen där uppe. Säkert sugs näsan igen. Jag vill bara blunda och vakna av att han är frisk.

Vill inte träffa en endaste sjuk människa till. Utsätta mina små för detta. För något.

Nu håller vi iallafall alla tummar på att det INTE är kikhosta. För de kan tydligen hålla i sig 10-12 veckor. Och jag är redan helt slut.

Dagtid får jag såklart hjälp. Men nätterna är mina. Så sömnen är typ 0. Sovställning åt skogen då jag ska ligga och hålla upp L. Hålla han upprätt på plats.

Och där emellan har jag 38 i temp, hostar allt från torrhosta till slem. Slem är lika med att jag kräks.

Tar Alvedon, tempen blir normal och jag känner mig någorlunda mellan hostattackerna.

Avslutar med några bilder från en annan dag här upp. Och måste berätta att igår, helt plötsligt från ingenstans drog L upp fötterna under magen och tog sig framåt i sängen intill Celine. Som om han visste hur man kryper.

Och sitter det gör han också litegrann. Men det lutar framåt efter en stund om han inte har något att fokusera på.

/ Kram A ♥