Vitavindar

Jag är så tacksam över Celine’s reaktion. När hon fick veta på riktigt.

Vi gav små hintar, vad hon skulle säga och känna ”om” mamma har en bebis i magen.

Den första veckan var detta svaret vi fick: – Nej, mamma har mat i magen.

Men när vi berättade för Tim’s pappa ute i lekparken efter att han passat Celine när vi varit på vårt tidiga ultraljud så förstod nog hon också. Sedan dess har hon längtat, och pratar gärna mycket om det.

Hon vill gärna ligga nära, helst lyssna, hör hon något? Ja tydligen, en rap och några sparkar har hon fått.. Säger hon.  *fniss*

Hon är så rolig.

Hon vill leka, trösta, åka skridskor (det är viktigt) med sitt lillasyskon när h*n kommer.

Vi plussade en söndag i januari.

Och vi visste inte hur många veckor. Men kunde bara ana.

Allt har liksom inte varit som vanligt sedan Celine kom, och med amningen som varit.

Det är tydligen vanligt efter en graviditet.

Dagen vi plussade började blödningarna.

Om jag bara hade väntat några timmar hade jag nog aldrig tagit fram testet. För den oron..

Jag kände bara att det var skönt att om något ska hända, då kan det hända nu. Direkt.

1 månad från och till höll det i sig. I februari kunde jag inte lugna mig själv längre, så vi åkte in till akuten.

Jag kände smärta men jag visste inte om det bara kom från oron.

Det var en söndag kväll. Klockan var nog runt 22 tiden när läkaren kommer.

Ett ultraljud görs. Och där finns en graviditet.

Tidigare samma vecka hade vi varit iväg på hälsosamtal på Kvinnohälsovården.

Och redan där fick vi ett tidigt ultraljud att göra i vecka 9.

Både för de oroliga veckorna innan, och för min vanliga oro som jag alltid bär.

Hjärtat slog så fint. Och jag bad Tim att filma så jag kunde se på filmen när jag kände oro igen. 

Bild från det ultraljudet hittar du HÄR.

Vi fick samma fantastiska barnmorska denna gången som med Celine. Och inskrivningen var vi på i vecka 12.

Ett långt möte. Vi pratade om hur jag upplevde både graviditet och förlossning med Celine. Vilka minnen.

Minnen som ger oro men också sån längtan.

Det tidiga ultraljudet var vi iväg på i vecka 13. Allt såg bra ut. Måttet på nackspalten var bra och vi kunde pusta ut.

Moderkakan låg dock i framvägg. Vilket jag hoppas ändrar sig, att den lägger sig i bakvägg tills nästa gång.

Annars blir det en helt ny upplevelse. Med kanske mera oro. Vad vet jag.

Veckorna bara rusar fram.

Just nu mår jag sådär härligt. Njuter verkligen. Om man bortser från humörsvängningarna. Hehe

Efter påsk ska vi iväg på rutinultraljudet. Det är nog där och då det mesta kommer sjunka in.

Det är nog då vi köper de första plaggen och vågar börja leta vad vi behöver för den kommande tiden.

Det lilla livet är beräknad tills september. Det exakta datumet får vi alltså efter påsk.

Jag hoppas glädjen tar över under den tiden vi väntar.

Jag är rädd för vikten, alltså den enorma vätskan som samlades i min kropp med C.

Det är nog den största rädslan. Och det kanske låter helt galet?

Men att vara så kort mot de kilon som kroppen fick bära de sista 1-2 månaderna var inte att leka med.

Jag såg inte ut som mig själv. Jag kände mig som någon annan.

Men såklart 2-3 månader efter var allt så gott som vanligt igen. Och den hemska vätskan var nog väck på bara några veckor.

Men att ha en sommar framför sig, och veta att det bara kan göra svullnaden värre. Det känns inte så härligt.

Helt ärligt gillar jag det inte alls.

Men jag vet ju, det kommer något gott ur det hela. Ett nytt liv. ♥

Redan nu i veckan väntas nästa besök hos barnmorskan och ett blodprov ska tas senare för att se vad barnet har för blodgrupp.

För allas skull hoppas jag h*n har samma som mig. Annars blir det att vänta någon spruta med vaccination.

/ Kram A ♥