Olycka och lite för mycket skryt.

Hej ♥

En dimmig morgon.
Och en kvart efter larmet ringer Tim som berättar att han kört av vägen vid påfarten till motorvägen.
Han talar. Och jag kan andas ut.

Hade velat be han komma hem. Aldrig sätta sin fot i bilen. Men livet går vidare. Och jobbet kallade.

Tänk om alla bara kunde ta in att livet är så skört. Idag gick det bra. Men nästa gång då?

Den senaste tiden har vi fått veta att en nära anhörig fått ett cancerbesked, en annan en TIA attack.

♥

Vissa människor är inte värda ens tid. Medans andra helt enkelt struntar i den.
Så får det vara och vi tänker inte lägga någon vikt eller tid på det, inte alls.
Livet är nu. Kanske inte imorgon.

Igår var vi på livets första utvecklingssamtal med vår dotter. Bara tanken, att säga det högt.

Tänk att hon blivit så stor.

Hennes situation kunde inte varit bättre. Inte alls.
Är det okej om jag skryter? Jag gillar inte det. Men jag har nog aldrig varit såhär stolt i mitt liv.

Celine älskar alla. Prick alla. Vem det än är så är just den personen helt enkelt värd det bästa.
Stor som liten.

Hon skulle ALDRIG skryta. Bara för att hon är bra på en sak så skulle aldrig det skrytas om, för alla är bra i hennes ögon.

Alla vill leka med henne, och känner sig någon ensam, då vill just hon vara med den.
Hon har vänner i alla klasser upp till 5an.

Ska en uppgift göras är hon helt säker på att hon kan göra det. Och hon peppar alla andra till att göra det och alla är bra precis som dom är.
Hon vill hjälp, lära.

Och hon vill lika gärna lära sig av andra. Och tar in det.

Det har aldrig hänt att hon pratar utan att räcka upp handen, men hon räcker gärna upp handen.
Ska det vara tyst är hon tyst. Ska det viskas så gör hon det.
Matte. Hon är långt fram.
Vi sitter helt enkelt här hemma och hon löser tal på 1000, 10000.. Långt mer garanterat.
Ser hon åldrar på tvn, exempelvis under mello röstningen. Då ser hon talet och vill räkna ut,

Engelskan går utmärkt. Ja, under svenska lektionen ville hon gärna skriva på engelska istället.

Hon kan pianonoterna, måla dom, höra vilken som är vilken.

Det kändes nästan för bra för att vara sant.
Men nu vet jag att vi, jag har gjort något helt fantastiskt.
Vad andra än tycker och tänker så är jag så tacksam som haft henne hemma från förskolan hela sitt liv. För visst kan det vara just det.
Hon har varit hemma i sin trygghet,

Hon har aldrig någonsin sagt ett fult ord till någon. Någonsin.
Alla är fina precis så som dom är.

Ska jag fortsätta? Nej. Inte alls.

Men jag är så tacksam. Så stolt.
Hon går sin egna väg och gör precis det som är bäst för henne. Och alla andra.
♥

Förutom gårdagens fantastiska samtal på skolan, och morgonens mindre panik att något skulle hänt Tim, så har jag och Lionell njutit av solen där ute, målat den gångna helgens projekt och tittat på när Celine spelat Xbox.

Jag fick två gamla stolar av min morfars syster för att bygga en bänk så vi kan få plats med flera gäster runt bordet.